Tankar, känslor, då, nu, sen!

Tankarna snurrar runt i huvudet på en ibland.
Jag försöker oftast få bort dem.
Lyckas oftast men ibland tar de över.

Har inte riktigt fått ett svar på varför?
Jag är som ett skal.
Mitt skal är min Sköld. Den står emot det mesta.
Den har lärt sig det under ett par år som jag utåt sett var en glad, pigg och positiv tjej men inåt var så sårbar att det var inte riktigt klokt.
Men jag vägrade inse det utan levde på som vanligt.
Sen blev det som det blev.
Och det blev otroligt bra.
Jag hade ett underbart liv igen.
Fri och lycklig.
Inte för att jag inte var fri innan. Men inte på samma sätt. Ni vet inte om jag inte går in närmare på det vilket jag inte vill göra av personliga skäl.

När jag var som lyckligast igen.
Hade verkligen kämpat mig upp till toppen igen.
På min lilla Stege som jag har för mig själv. Så kom det. Som en smäll rakt i ansiktet. Jag föll ner, ramlade på något hårt. Ont som tusan gjorde det i själen igen. Det är då man undrar, är det inte meningen att man ska få stanna kvar där uppe?
Jag trivdes där. Jag mådde bra, var glad, lycklig och fri.

Nu får jag kämpa mig upp igen.
Jag är på väg.
Men helt ovetandes om det händer igen..